Kära bloggläsare, de senaste dygnen har varit väldigt omtumlande... Jag har nyligen kommit hem från sjukhus, där vår lilltjej lades in igår, och denna resa har varit det värsta jag varit med om i mitt liv. Som väl var slutade allt lyckligt!
Igår morse, när jag satt och åt frukost, föll tösen ihop på golvet, precis som om hon fått en stroke. Hon var liksom helt sned, slapp och gav inte ett ljud ifrån sig - låg bara stilla med glasartad och frånvarande blick.
Jag försökte få liv i henne, samtidigt som jag ringde 112.
Jag trodde vår lilla tös skulle dö, där och då, i mina armar.
Vi bor nära akuten, men de få minuter ambulansen dröjde kändes som timmar. De ville ta med henne upp, och jag var tvungen att skicka henne ensam, eftersom 3- och 4åringen inte kunde lämnas utan tillsyn. Jag ringde hit mamma/mormor, som turligt nog också bor nära, och under de oändliga minuter jag väntade på henne packade jag den sjukhusväska vi tyvärr är alltför vana att packa, sedan alla turer med mellantösen, för hennes sjukdom.
Det första jag tänkte på var kameran. Jag tänkte att jag måste ta med den, för det kanske skulle bli de sista fotona på vår minsting. Bara den känslan, bara den tanken...
Den under normala förhållanden 4 minuter korta promenaden till vårdcentralen/akuten kändes som en bergsbestigning. Jag blev andfådd, jag darrade, jag frös, min mun var torr som om jag ätit sand. Jag vågade knappt öppna dörren till akuten, för... skulle jag mötas av beklagande ansikten och röster som sa att det fanns ingenting de kunde göra...??
Lillans stadiga blick på mig och hennes rop på "Mimmi!!!" (det blir så ibland, istället för mamma) var bland det bästa jag upplevt. Då kom tårarna....när jag fick hålla mitt varma, levande, snyftande barn!!!
Efter en ambulansfärd till sjukhuset, 12 mil bort, kom nästa fasa; en EEG-undersökning, som till vår förskräckelse visade avvikelser i ena hjärnhalvans aktivitet. Men hon var relativt pigg och blev mer och mer sig själv. Vi fick veta att det skulle bli en CT-röntgen på fredag.
Jag sov inte mycket den natten. När lillan somnat grät jag hejdlöst, över det som hänt, och av rädsla för vad CTn kanske skulle visa... och jag var hela tiden tvungen att känna efter att hon andades.
En trött tjej sover ut efter en omtumlande dag
Röntgen gick bra, allt såg bra ut. Ingen tumör!!! Troligtvis fick hon en hjärnkramp som en följd av magsjukeviruset, tydligen kan sånt hända.
Så i eftermiddag hämtade sambon hem oss. Jag är trött, fysiskt och mentalt, men jag är så glad och så tacksam över att allt slutade lyckligt. Jag vill passa på att tacka släkt och vänner för alla tankar och böner!!! Vi blev alla hörda.
Men jag är så oerhört trött på detta sjukhus, jag vill skrika att jag visst prövats nog, att jag vet att livet inte bara är en dans på rosor.
Kom, nu drar vi hem, morsan!!
Och jag kommer aldrig att glömma känslan, då jag höll min knappt 18 månader gamla tös och på allvar trodde att hon höll på på att dö ifrån oss, i mina armar.
Jag vill avsluta detta inlägg med någonting positivt. Det ger alltid en bättre känsla :)
Som jag skrev i rubriken, så gör livet även gott. Lillan är frisk och dessutom har jag det oerhörda lyckan, och turen att ha vunnit
Marits header/loggatävling!!!!
YIIIHAAAA!!!!
Header
Logga
Motiveringen löd:
"För att ha skapat en header som passar året runt i en färg vi aldrig hade kommit på själva ;-) Men den är underbar!
Dessutom för att hon kom på den smarta idén att göra en logga av en del av headern."
Tusen tack för det!! Och jag, som själv älskar turkosa färger och finner det mycket irriterande att jag inte kan bära dem på kläder, med mindre än att jag ser allvarligt sjuk ut, är så glad att sprida färgen vidare ;)...
Jag har inte bara vunnit hela serien, plus ett häfte med rubons,från Basic Greys fantastiska kollektion
Wassail, jag får även ett gäst-DTuppdrag för
Scraphörnan och dessutom stoltsera med att ha scrappat
butikens o
bloggens header/logo!!
Ett paket med godsaker hörs vara på väg till mig, så gissa vem som kommer att vänta otåligt på brevbäraren på måndag!?!?!!!
Dessutom läste jag ett till mycket trevligt mail idag, när jag äntligen hade tillgång till dator och internet, igen...Men eftersom jag ännu inte hunnit svara på det, så skriver jag inte mer om det idag. Vi måste ju ha någon karamell att suga på, eller hur ;)
Jag hoppas ni och era nära och kära mår bra. Ta vara på stunder som ges, och älska era barn varenda sekund. Nu ska jag gå och pussa mina sovande små....
På återskrivande, kära ni!
